livsironi

 

Så sitter man här, sista kvällen utomlands, sista dagen i Bangkok, och försöker tänka igenom allt man har gjort det senaste halvåret. På torsdag är jag åter hemma i Sverige, vilken märklig känsla att saker och ting bara kan ta slut sådär. För en vecka sedan lämnade jag landet som länge varit mitt hem. Det land där jag seglade jag på klarblått vatten, dök bland hajar och koraller, försökte mig på att surfa, delade våningssäng med människor jag aldrig sett tidigare, åt nudlar morgon middag kväll, körde genom ett land större än Europa med en bil som med nöd och näppe tog sig fram. Några nya vänner fick man också på vägen och även en fördjupning i dem man redan hade. Jag kommer alltid känna mig hemma i Australien, precis som i Sverige.

 

Bangkok har också varit en liten resa i sig. Vi kom hit och slogs av hettan, över 35 grader har det varit alla dagar. Vi har överlevt ett thailändskt nyårsfirande med ett tre dagar långt vattenkrig som inte lämnade någon torr i slutet av dagen. Vi har åkt tuk tuk och aldrig mer gjort om det. Vi har gått på en marknad där dem sålde allt från iPodhörlurar och kaffekoppar till ballerinaskor och levande ekorrar i klänningar. Vi har tittat på tempel och palats och trängts med kineser, som för övrigt är väldigt jobbiga och borde lära sig lite vett och etikett om hur man uppför sig i offentliga sammanhang. Nej, det är inte okej att hosta någon i ansiktet eller att använda mina flipflop som matta medan man tar på sina egna skor för att marken är för varm. Jag vill inte ha din fotsvamp… Att dem sen tar foton när det är fotoförbud eller hoppar över avspärrningar för att få en extra bra bild är också lite störigt. Men man överlever. Nu ska jag krypa till sängs. Imorgon är en ny dag och jag måste vara utvilad så jag orkar bära min tunga väska. Attans att allt ska vara så billigt i Bangkok! Love you all

 

Planen för idag var att åka och titta på the Grand Palace här i Bangkok, piece of cake tänkte vi och gick till tågstationen för att ta tåget dit. Men vi hade såklart kollat fel på resvägen så det var inga tåg som gick till den destinationen. Nähä tänkte vi, då får vi väl ta en taxi. Men då ingen ledig taxi fanns inom synhåll blev det tuk tuk. Han som körde tuk tuken kom fram till oss och frågade var vi skulle, sen gav han oss ett pris på 100 baht som jag prutade ner till 50. Jättebilligt tänkte vi (typ 12kr) och hoppade på. - 2 stops?, frågade han när vi började rulla och innan jag hörde vad han sa hade Vickan sagt ja i rena förbifarten. Vi blev körda till två affärer och nästan tvingade att köpa något, jag tog det billigaste möjligt. Chaufförerna får nämligen provision av företagen för att dem tar dit kunder. Sen försökte han tvinga oss att åka båt men då sa jag bestämt nej, vi ville ju bara till palatset! Väl framme vid palatset så var det stängt sa han och så ville han ta oss till något annat ställe, det var då vi hoppade av och nästan kastade pengarna på honom. Vissa människor är verkligen jobbiga. Palatset var visserligen stängt på riktigt men vi gick till ett annat istället vid namn Wat Pho som var jättehäftigt! Mosaik på husen och sånnt, väldigt vackert. Staden i övrigt är ganska ful och smutsig, tror att mina röda blodkroppar tog upp jättemycket kolmonoxid under tuk tuk resan. Katalysator? Skulle inte tro det...

När vi skulle hem från palatset tänkte vi "aldrig mer tuk tuk!". Vi frågade en taxi hur mycket det skulle kosta till där vi bodde, 400 baht sa han. 400! Det är mer än vad det kostade från flygplatsen vilket tog 40 minuter. Vi frågade om han kunde sätta på metern (den som räknar pengar per sträcka) men nej, det ville han inte. Tror jag det, då hade han fått högst 50 baht. Nej, han kan försöka lura en annan stackars turist tänkte vi och gick till nästa taxi. Samma visa där. Det slutade med att vi fick ta en tuk tuk igen, för 150 baht och med no stop. Alltså direkt till vår slutstation. 150 låter mer än vad det är, ca 15kr per person, men när det ska kosta 50-80 baht är det ju lite surt. 1kr är 4 baht förresten, för att göra det lättare.

Nåväl, det var allt för idag. Jag kommer säkert hålla er uppdaterade för det här landet är verkligen absurt.

Idag bokade jag och Viktoria flygresan hem. Ann har bestämt sig för att stanna och jobba inom galoppvärlden, jag önskar henne all lycka. Viktoria måste hem och skriva intagningsprov till veterinärlinjen och jag kände att det var dags att mitt äventyr slutade. Inte så att jag inte trivs här men min magkänsla säger åt mig att komma hem. Men för att dra ut på det hela lite till bokade vi elva dagar i Bangkok på vägen hem. Det blir lite shopping, läs mycket, och även lite sightseeing och Thailändsk kultur.

Flyget lämnar Sydney på lördag så imorgon ska vi byta boende till ett hostel nära stranden. Just nu bor vi på ett ganska sunkigt hostel fast man har vant sig nu efter 6 nätter. Men eftersom det är vår sista tid tillsammans på ett tag, eftersom Ann ska stanna, så kände vi att vi ville byta.

Nåväl, jag skriver mer vid ett senare tillfälle.