livsironi

Jag kom på mig själv, när jag gick till bussen idag, att jag repeterade två meningar i mitt huvud. Om och om igen, samma två meningar. Efter ett tag kom jag på att det var de två sista meningarna i en dikt av William Shakespeare. Och när jag gick där och tänkte så kom jag på att det var två fina rader med väldigt mycket känsla och på något sätt kunde jag relatera till orden. Det var en märklig känsla faktiskt, men ni får läsa dikten själva här nedan. Även om det är gammeldags engelska hoppas jag att ni förstår lite, annars får ni fråga.. Dikten heter Sonnet 18.

Shall I compare thee to a summer´s day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May
And summer´s lease hath all too short a date:
Sometimes too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed,
And every fair to fair sometime declines,
By chance, or nature´s changing course untrimmed;
But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou owest,
Nor shall death brag thou wander´st in his shade,
When eternal lines to time thou growest;
So long as men can breathe, or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.